Okej, nu kanske jag är trött, berörd, överdriven och melodramatiskt (ett ord vars innebörd jag inte fångat sådär 100% men det lät lite sådär fint just nu så jag får väll helt enkelt hoppas på att jag använde det rätt), men jag känner mig lite sådär inspererad och levande just nu. Såhär är det, ett bra tag, eller kanske ett bra antal år har folk berättat för mig att jag bara mååååste se filmen Amelie från Montmarte.. Jag har aldrig riktigt kommit på tanken, orkat eller haft tid eller något så jag har aldrig gjort det. Folk har sagt att jag skulle tycka den är så bra med tanke på att jag gillar andra filmer som är lika den. Men nu ikväll alldeles nyss bestämde jag mig för att jag ska fan se den eftersom att jag i princip förväntade mig att den skulle beröra mig och det skulle bli ännu en av mina favoritfilmer (var jag kanske rädd för att bli besviken?), men jag hade rätt. Väldigt vacker, roande, rörande, skrattande, gråtande, färgrik, vackert foto, söt berättelse, underbar karaktär och allt fint som finns att säga. Jag tyckte jätte mycket om filmen, jag vet att jag tyckte jätte mycket om filmen för jag vill se den igen nu på en gång och den känslan har jag bara haft av 2 filmer tidigare (Sagan om ringen och Eternal Sunshine of the Spotless mind) och de är två filmer som kommit att betyda mycket för mig under större delen av mitt liv.
Tänk om man kunde vara mer som Amelie... Påhittig, kreativ, rolig, mystisk, svår, osminkad, söt, enkel men ändå så svår, uppskattad. Själv är man lat, kanske lite kreativ, dålighumor rolig, en öppen bok, sminkad, halvnormaltutseende men dålig självbild och ja, mig lär man känna på cirka 1 minut om jag är på bra humör eller känner mig social. Men om jag känner mig extra blyg så lär man inte känna mig överhuvudtaget och med tanke på att jag i princip sitter helt tyst så är det säkert ingen som kollar på mig och känner för att göra det heller, hmpft.
Men Amelie är ju bara sig själv? Om jag ska ta någon lärdom av det så måste jag ju helt enkelt försöka att bara vara mig själv och inte ha några spärrar (om de inte är extremt behövliga :P ). Fan vad svårt det här var, ajja jag kanske ska vara glad för att jag inte riktigt lärt känna mig själv än så jag vet inte riktigt vem jag är ännu eller något, men när får jag reda på det??? Kommer det till en eller hittar man sig själv under en sten, bakom en dörr, i en film eller ett kapitel av en bok?
Oh well, de sa i trailern att ''kanske förändrar hon ditt liv''... Hmm, kanske, vem vet :)
Etiketter: amelie, Elegy - Funderingar, film, livet, montmarte, rolig, självbild, syn, vacker
