Jake Sully (Sam Worthington), en gammal marinsoldat som blivit rullstolsbunden, får ta sin brors plats i ett projekt, när hans bror blir mördad. Hans bror var forskare och skulle ingå i ett projekt på månen Pandora. På Pandora finns en slags metall som kan rädda Jorden från att dö, kruxet är att på den platsen där metallen finns som mest ligger en av urinvånarnas städer. Arten kallas Na´vi och anses vara en art lik människan fast primitivare men fysiskt sett mycket starkare och längre. Jake Sullys bror fick en avatar odlad efter sig, en avatar är en kropp gjord av både mänsklig DNA och DNA från Na'vi och eftersom att Jake och han var enäggstvillingar så stämmer deras DNA och Jake kan på så sätt även han styra denna avatar. Jakes jobb blir väldigt snart att igenom att faktiskt umgås med Na'vi, lära sig av dem och försöka få deras förtroende för att senare få dem att flytta. I gengäld ska han få sina ben fixade men saker och ting blir inte riktigt som Jake tänkt sig och han börjar undra vilken av hans nu 2 kroppar som egentligen är avataren..

Detta måste vara årets om inte mitt livs mest hypade film. Vart jag än gick så tycktes jag få ta del av hypen, igenom affischer, trailers och det eviga snacket om filmen. Vilken umgängeskrets jag än umgicks i så fanns alltid den där personen som tycks leva för att få se denna film. En sådan mäktig hype att jag så fruktansvärt lätt skulle kunna bli besviken, men det blev jag inte. Jag hade hört att kritiker på en förhandsvisning sagt att de inte kunnat se vad som var 3D och inte och det är faktiskt sant ibland, vissa saker ser verkligen riktiga ut och om det inte gjorde det först så vänjer sig ögonen och sinner på något sätt så att allting väcks till liv, om inte jag tyckt om handlingen så hade iaf mina ögon en fest, vackert! Jag ska vara ärlig, efter cirka 20 minuter av filmen så visste jag att jag ville se den igen så fort som möjligt och detta har bara hänt med en film tidigare = sagan om ringen. Vilket är roligt eftersom att jag och min bror diskuterade innan om ifall den var bättre än sagan om ringen eller ej. Nej, det är den kanske inte, men det kanske jag säger för att det känns som att jag har ett känslomässigt band med sagan om ringen. Vi kan säga att denna film är som sagan om ringen, fast ute i rymden så den kanske är lika bra? Enligt mig.

Handlingen är kanske inte jätte nyskapande, Pocahontas liksom fast i framtiden, men det är ju en historia som aldrig riktigt blir gammal. Kärlek är ju trots allt det största som finns, kärlek i alla former. Jag berördes mycket av Na'vis kärlek till deras hem och naturen och på det sättet är de oskyldiga och får ganska snart hela publiken att hålla på dem om det skulle bli ett krig, vilket det blir och Jake får frågan hur det känns att överge sin art och vid just den punkten har nog hela publiken övergett sin art, utan att dem kanske vet om det. Filmen har ju egentligen upp frågor om hur vi faktiskt behandlar människor som är så lika oss själva fastän vi inte inser det. Människor har igenom alla tider stormat in i länder, städer och tagit folks hem utan att inse att vi är samma. Jag menar även Na'vis blod är rött.

Faktiskt Fantastisk, rak igenom.
Ett intryck även ifall den inte rört mig lika långt in som andra filmer har.
Och vet ni vad? Jag har hittat en stream och ska redan se den igen :).

5 av 5 stjärnor



httpv://www.youtube.com/watch?v=aVdO-cx-McA

Etiketter: bra, episk, fem, film, recension, review, stjärnor, The Metro - Recensioner, topp

Kommentera!