Jag hörde först om den här filmen när jag, November förra året, surfade in på film i västernorrland för att se vad som hände i mitt län medan jag bodde i värmland. Då läste jag handlingen, tittade på bilderna och fångades direkt. Jag tyckte också att det var smart att det lanserades en novellfilm innan långfilmen kom ut och blev ännu gladare när novellfilmen visades på Göteborgs filmfestival som jag skulle till och när jag såg den så älskade jag den.
Så i lördags var det äntligen dags för mig att se långfilmen och eftersom att jag hade så höga förväntningar så hade filmen mycket att förlora. I början av filmen kände jag mig faktiskt riktigt besviken och svalde hårt i ångest, jag ville ju så gärna tycka om denna film men tänkte inte ljuga om jag inte gjorde det. Anledningen till att jag var besviken var för att det hela kändes som en segare version av novellfilmen. Det roliga sköna tempot i novellfilmen fanns ju inte längre eftersom att det fanns 1 extra timma att fylla ut. Så i början var jag lite besviken men tyckte inte illa om det. Jag tyckte också att Simon och Sams föräldrar var o-realistiska, det kändes som att de inte kände Simon och verkade inte bry sig om honom överhuvudtaget. Om de levt ihop med honom i 18 år så borde de veta att de inte kan muta honom, osv. Om man ska analysera så kan det ju vara så enkelt att det alltid varit Sam som tagit hand om Simon, men så tänkte inte jag.
Tillslut var det som att få se extended version av sagan om ringen, fast med extra mycket fint material. Det fanns helt nya scener med ett extremt djup som inte novellfilmen hade. Novellfilmen var rakt igenom en feel-good film som gjorde mig glad med en fin tår i ögat för att allt var så fint, i denna film fanns det så många djupare grader, man fick se andra sidor av karaktärerna helt enkelt och det gjorde dem tredimensionella. Det fanns ju också helt nya karaktärer! Ärligt talat så var dessa scener bättre än scenerna i novellfilmen. Den här filmen har sjukt charmig dialog, intressanta karaktärer (Speciellt Jennifer som är en av de skönaste karaktärer jag sett i svensk film), jättemysig och personlig scenografi och i många fall ett väldigt nytänkande foto. Det fanns många delar av scenen vid den romantiska kullen som var så sjukt bra tajmade, fotomässigt och manusmässigt.
Jag vet inte vad mer jag ska säga. Jag vill lätt se denna film på bio igen, men har inga pengar. Den var riktigt fin och med mina extremt höga förväntningar så hade den kunnat misslyckas hårt i mina ögon, men det gjorde den knappast. Se den!
P.S. Slutet hintar på att det kanske blir som jag hoppades att det skulle bli i novellfilmen ;)
Etiketter: I rymden finns inga känslor, Motion Pictures - Filmsnack, The Metro - Recensioner
