En bit ur en dikt jag skrev för lite mindre än ett år sedan.
Shit.
''Kvällen går och tillslut hamnar vi i deep talk rummet med några få personer, jag älskar sådana stunder. Där man får prata om allt och det finns någon slags fin stäming över det hela trots att det är fyllt med sorg och ångest ibland. Jag gillar det för att det är det perfekta ögonblicket för mig att släppa ut all info och all min ångest över mitt förflutna och de hemska spökena som så länge hemsökt mitt hjärta, jag skulle kunna släppa ut dem och för en stund skulle jag få medlidande, folk skulle hålla om MIG och det skulle vara mig de tröstar för en stund. Det skulle kännas så jävla bra, jag skulle få gråta och bli kramad och den där underbara varma vätskan av kärlek skulle sprida sig igenom min kropp. Det var så länge sedan, all varm vätska har torkat ut och jag fryser.
Men jag säger inget, för jag hatar att gråta och stå i centrum då jag gråter, jag hatar när alla kollar på mig då och ser att jag kan vara svag och att jag inte är någon superhjälte eller någon laura croft utan att jag är mänsklig och att jag har svaga punkter som får mitt hjärta att förruttna och svida.''
Etiketter: bit, dikt, fint, förflutna, My World - Poesi, sorgligt
